IMG_6837

Hemma efter soldatutbildningen GU-F

Tänk vad två veckor kan gå snabbt ändå men på samma gång känns det redan som en evighet sedan jag satte mig i bilen för att åka till Halmstad och påbörja den grundläggande soldatutbildningen för frivilliga. Full av intryck landade jag hemma i soffan härom dagen. Ska jag vara helt ärlig så tror jag att det kommer att ta lite tid att låta allting smälta.

45394499_10156586785287752_7159835934131748864_n

Emma berättar

Istället låter jag min kompis Emma berätta om upplevelsera genom en text som hon publicerade på Facebook:

”För fjorton dagar sedan skars jag av från omvärlden. Ironiskt nog med syftet att till viss del förbättra kunskaperna om världsläget. Jag lämnade tryggheten hemma och begav mig norrut mot luftvärnsregementet i Halmstad. Jag skulle lära mig möta hot och banne mig klara varje utmaning. Det hade blivit dags att rycka in. Under två veckor har jag sovit, stått, mått och gått som en soldat tillsammans med trettio andra lika motiverade människor. Vi har haft revelj i ottan, gjort BRAK på kalla klinkergolv, krupit i leriga diken och i blöt blåsig skog, marscherat i hällregn med tejpade fötter i skavande kängor, ätit mat ur påse eller plastbytta, kramat avtryckare med vitblåa iskalla fingrar, sprungit varv efter varv runt kaserngården i mörker och bitande kyla, burit och kånkat utrustning som viktmässigt kan jämföras med 17 telefonkataloger (Stockholmseditionen), lärt oss rabbla soldatregler, plockat isär vapendelar med spruckna svartsotiga händer och somnat tillsammans halvt komatösa i rangliga våningssängar innan vi ens kommenderats tapto. Vi har lärt oss att tält är svåra att förankra i gyttja, att försvarets hörselkåpor inte dämpar ljudet av fisar efter torsdagens ärtsoppa, att det är dumt att lämna skyddsmasken i skovårdsrummet när kaptenen skriker ”Gas gas gas!” i korridoren, att man kan få blåmärken precis överallt, att framryckning mot ett högt stängsel är föga framgångsrikt, att tårgas svider i ögonen och att moppskaft fungerar utmärkt att peta på den snarkande logementsgrannen utan att själv behöva gå upp ur sängen.

IMG_6635

I Försvarsmakten går man inte, man framrycker.

IMG_6638

Kvällslektyren bestod av olika handböcker, en del mer knepiga än andra.

IMG_6680

Så här såg våra måltavlor ut på skjutbanan. Vi sköt stående, knästående och liggande från olika avstånd.

IMG_6764

Det var gott med lite godis i fickan och det var ingen som bekymrade sig över vapenoljiga fingrar.

IMG_6678

Tror aldrig jag har ätit så mycket som jag gjorde under de senaste två veckorna.

45488594_259215034790030_4108630827057807360_n

Det var tung att smyga på fienden. Några av oss utbildades till pistolskyttar och det fanns en hel del stunder när jag önskade att mitt 6-kilos vapen vore en platsreplika…

IMG_6724

Här testar vi våra skyddsmasker inför kommande övningar i tårgaskammaren.

IMG_6708

Så här kunde det se ut på eftermiddagen när vi var inne på logementet och bytte ut svettiga kläder mot nya. på morgonens visitation skulle det däremot vara kliniskt rent och bäddat.

IMG_6634

Livsviktig HLR ingick i utbildningen och jag fick chans att fräscha upp mina gamla kunskaper på sjukvårdsområdet.

IMG_6860

Så här såg jag ut från morgon till kväll. Inomhus var det mössa av men så fort jag gick utanför dörren skulle mössan på.

Det här är bara början…

Dagarna i M90 (uniformen) är över för den här gången men fortsättningen följer. Just nu saknar jag både mina gamla och nyfunna vänner. Det gick snabbt att vänja sig av med den mjuka sängen och lyxiga badrummet hemmavid när kamratskapen som uppstod var så fin. Det var nog det bästa av allt – gemenskapen alltså!

Kram kat.

Bilder: Försvarsutbildarna, Nike Ask Förster, Emma Forsgren & Katarina Althin

LOADING..